
För ett par veckor sedan var jag och L bjudna på barndop hos ett par vänner. Vännerna börjar få barn nu, läskigt...
Anyways, jag är själv inte medlem i Svenska kyrkan. Eller i någon annan kyrka heller för den delen. Vet inte om jag skulle kalla mig ateist direkt men jag förstår inte hur man kan köpa detta med religion, skapelseberättelser och arvsynder. Dock så är faktiskt dop en ganska trevlig tillställning, undantaget böner och annat allt för kristeliga aktiviteter. Lagom lång ceremoni, glada människor och gott fika efteråt.
Men det väcks en del frågor hos mig. Jobbiga frågor. Folk börjar få barn nu. Borde inte jag få barn också snart? Men jag vill ju inte ännu, vill ju ha en karriär först. Intressant jobb, pengar och stabilitet.
Föräldrarna till lilltjejen på bilden resonerade lite annorlunda. Åtminstone pappan. Han menar att man ska inte göra det till en störra sak en vad det är. Att få barn är stort menar han, men livet rullar faktiskt på. Ligger säkert ganska mycket i det. De flesta som skaffar barn nu är runt 30. Har väntat. Har hus och bilar osv osv... Men saker och ting har ju faktiskt en förmåga att falla på plats. Generationen föra oss fick barn när de var 20 och hade sina första jobb. Det gick väl rätt bra för det mesta?
Planerar vår generation ihjäl sig? Måste allting vara ordnat i detalj hela tiden? Jag skulle sannerligen må bättre av att släppa lite på planeringen. Just nu tänker jag alltid fem steg framåt. Jag fick exempelvis ett mobilsvar igår. En rekryterare ville tala med mig om ett jobb i Oslo. Kul tänkte jag i en sekund. Sen tänkte jag, "Kuken, hur blir det med lägenheten jag måste hyra ut, undrar var man kan magasinera möblerna? Bilen då, måste laga brosmarna så jag kan sälja den, dumt att sommardäcken är så slitna"
På två sekunder gick jag från en intervju till mina slitna sommardäck.
Jag är dock medveten om problemet så i eftermiddag ska jag ringa rekryteraren och se vad de har att säga.
Sen får vi ta det som det kommer.